My own kind of therapy

Fy, vad det är tråkigt att vara sjuk. Inte bara jobbigt alltså, utan även väldigt tråkigt. Fast egentligen är ju inte sjukdagar särskilt mycket annorlunda än mina andra lediga dagar då jag inte har något planerat. Förutom att jag inte kan dra iväg och träna kanske. Men annars är det ju egentligen samma sak. Slöa och kolla film och serier liksom. Men det är ändå på nåt sätt en annan grej när man är sjuk. Och kanske speciellt sådär när man inte är superdupersjuk, sådär så att man verkligen inte kan eller orkar göra nåt annat än just ovanstående. Jag föredrar nästan att vara jättesjuk, för jag känner mig lite som en bluff när jag bara är såhär småsjuk. Vill helst ha hög feber, för det är på nåt sätt det enda som gör det legitimt att vara hemma och vara sjuk. Lite halsont och snor och huvudvärk har väl alla människor. Men man kan må dåligt ändå. Och jag är sån att om jag gör något ansträngande över huvud taget när jag är sån här så blir jag apdålig sen. Om jag typ jobbar. Så jag försöker vila ut detta. Är i alla fall inte såpass sjuk att det är läge att stanna hemma från skolan imorgon. Det är det sällan. Man missar så himla mycket. Det spelar ingen roll att man diskuterar det man läst, jag måste få anteckna på lektionen, annars missar jag allt. Typ. Men oerhört skönt att man bara behöver sitta och lyssna i alla fall, mer än så orkar jag inte.