My own kind of therapy

Grått, grått, grått är allt jag ser utanför mitt fönster. Tråkigt. Men jag hör fågelkvitter, och det är plusgrader, så får väl vara nöjd ändå.

Tråk-lördag. För en sån som jag, som är ledig för det mesta, är lördagar inte särskilt speciella. Inte mer än att man kanske lyxar till det med något lite extra gott till middagen, och att det eventuellt går något bra på tv. Annars spelar det egentligen ingen roll om det är lördag eller onsdag. Men idag är det lördag, och jag har inget speciellt planerat för dagen. Fast ikväll ska jag faktiskt hem till mami och papi och kolla på Melodifestivalen. Så lite galej blir det väl åtminstone till kvällen. 

Jag har tagit fram mina nya nagellack från Depend. Jag ska måla naglarna. Det gör jag sällan, eftersom jag ändå inte får ha nagellack när jag jobbar. Det känns så onödigt att måla dem om jag ändå måste ta bort det fina sen. Men idag ska jag göra det ändå. Jag är jättedålig på att måla naglarna. Vänsterhanden blir väl ganska okej, men högerhanden ser för hemsk ut. Om jag har rött nagellack ser det ut  ungefär som om jag kört fingrarna i köttkvarnen. Ni kan ju tänka er. Men att man målar utanför gör ju egentligen ingenting, för det går ju bort på en gång. Men själva nageln ser inte heller bra ut. Det blir strimmigt och fläckigt och jag vet inte vad. Men nu ska jag köra med baslack och ordentligt topplack, inte bara ett genomskinligt vanligt nagellack överst, så får vi se hur det blir. Blir det skit så syns det nog inte så mycket ändå, för själva nagellacksfärgen är någon konstig mjölkig beige nyans. Jag tänker mig att det kanske ser fräscht ut. Men det kanske ser helt kajko ut också. Den som lever får se.