My own kind of therapy

Imorse var jag helt säker på att jag antingen vaknat jättetidigt, eller att Tommy hade glömt att gå iväg med Spike. Men klockan var nio, och plutten var inte hemma. Jag hade helt enkelt sovit som en stock, och inte hör eller känt när de gick upp. Vilket är en bedrift i sig, för Spike har ingen som helst känsla för personal space, så han brukar springa tvärs över mig när han går upp. Men inte idag, tydligen. Skönt det.

Förstår inte varför det nödvändigtvis skulle snöa inatt. Herregud, igår var det ju nästan barmark ute! Och det ska ändå bli sol och fyra plus i helgen, så snön lär ju försvinna. Kan vi inte bara komma överens om att om man vill ha snö under sportlovet så får man åka till fjällen, här i Örebro vill vi ha vår! Det har ju dock ryktats om att vi kommer ha kallt ända in i april. Huga. Hoppas det är ljug. Nu när man verkligen kunnat börja skymta våren vore det hemskt jobbigt om det kom tillbaka en massa snö och minusgrader. Nej tack, säger jag till det.

Känner mig mycket bättre idag, både halsont och huvudvärken borta. Nu är det bara snorkaskaderna kvar. Snyter mig hela tiden, det verkar aldrig ta slut. Är nästan så att det kommer snor ur ögonen också. Fresh, I know. Tur att jag är ledig hela helgen, så att jag verkligen kan ta det lugnt. Fast just idag är jag sådär lagom pigg att jag vill hitta på något, men ändå såpass snorigt äcklig att jag inte vill åka nånstans ändå. Så jag får väl passa på att städa här hemma, ser ju ut som skit. Vet inte varför det aldrig blir av, det där med städningen. Det är ju egentligen varken särskilt svårt eller jobbigt. Det bara inte blir av helt enkelt. Men fredagar brukar generellt vara mina städdagar, så kör väl på det idag då.