My own kind of therapy

Gick rätt så bra att jobba idag, trots sjukdom. Man kan väl säga som så att jag gick på alvedon. Och var smart nog att ta en ny just som den gamla höll på att wear off, så jag slapp frossa och grejer på jobbet. Lite jobbigt sådär i slutet, var i konstan rörelse i sex timmar, förutom kort rast, och det kändes såklart i kroppen. Men på det stora hela tycker jag att det gick bättre än väntat. Trodde dock att jag skulle bli jättedålig nu ikväll, eftersom jag inte "skött" mig och vilat. Men hittils har det inte hänt mycket, och alvedonen borde försvunnit ur kroppen nu. Jag kanske är på bättringsvägen? Tjoho, i så fall!

Har kollat på Ensam mamma söker på trean. Älskar det programmet! Jag blir så himla rörd när jag ser killarna vara så duktiga med mammornas barn, jag tycker det är så sött! Jag har blivit blödig de senaste åren. Förr grät jag aldrig till tv eller film, inte ens om det var jättesorgligt eller känslosamt. Men nu för tiden gråter jag till allt, till och med om nån vinner i Postkodmiljonären! Okej, inte att jag sitter och bölar direkt, men jag kan snyfta till och få tårar i ögonen. Och typ när familjen kommer hem och får se sitt nya hus i Extreme Home-makeover. Då är det också kört. Fast jag tror allra första gången som jag verkligen grät till nåt på tv nog var när Lynettes familj var begravda i ruinerna efter orkanen i Desperate Housewives. Fy, vad hemskt det var! Då var det ångest. Jaja, i alla fall. Hur kom jag in på det här?