My own kind of therapy

Jösses, vilket drag det var på jobbet idag. Massor att göra, märktes att vi var en man kort. Jag hade varit förutseende nog att kolla om mamma eller pappa kunde komma och hämta mig om jag missade 18:12-bussen. Nästa gick en timma senare, och man vill ju inte sitta i Marieberg och uggla i kylan och mörkret direkt. Och visst blev vi sena. Trots att vi inte ens städat golvet, som tar längst tid, så slutade vi inte förrän kvart över sex, och då hade ju bussen redan gått. Så jag ringde hem för att få skjuts, mamma skulle iväg halv sju, så det var pappa som skulle hämta mig. Men tror du han kom ihåg det? Nä. Så han hade såklart suttit och ölat lite, så mamma fick komma och hämta mig ändå. Men hon skulle ju iväg, så fick bara åka till Adolfsberg. Fick Louise med mig också. Men vi tänkte att det nog måste gå nån buss från Adolfsberg innan nästa Mariebergs-buss. Men nej. Det slutade med att vi satt på busshållsplatsen i Adolfsberg istället för i Marieberg i en timma. Vi hade ju såklart kunnat gå in till pappa och Marcus, men vi trodde att det skulle komma en buss klockan sju, men vi hade såklart läst fel. Jaja. Kom ju hem till slut. Till en väldigt bakfull Tommy. Eller, ja, nu är det väl okej, men han har visst varit väldigt bakis hela dagen. Jag är bara skadeglad. Men nu har vi i alla fall gjort oss lite varma mackor med gårdagens tacofärs, mycket gott, kollat lite på AFV, och så har jag övertalat Tommy att vi ska kolla på Mulan! Spike har överskottsenergi, som vanligt, så vi lurar honom att springa fram och tillbaka mellan köket och soffan. Det funkar jättebra, det är bara att vi står på varsitt ställe och ropar tillbaka honom när han kommit fram till ena stället. Så länge det finns mat på bägge ställena så springer han, haha! Vi har kul här på Hjalmar Bergmans väg 18.