My own kind of therapy

Var ute på en mycket skön promenad med Spike förut. Gladde mig åt att det var varmt ute, att det blommar, och att det verkligen börjar komma löv på träd och buskar. Men när vi gick hemåt höll det hela på att sluta i tragedi. Vi hade precis svängt av från Vivallabron och ner mot gården där Hannes och Carin bor, när det helt från ingenstans kommer två mopeder i full karula bakom oss. Spike gick några meter framför mig, och jag hade inte en chans att hala in honom i tid, utan den första mopeden fick tvätnita och höll nästan på att ramla omkull. Var mindre än en halvmeter kvar fram till Spike som såklart bara stod och glodde på moppen. Som tur var så gick det bra, Spike klarade sig utan em skråma, och föraren blev bara chockad. Jag tyckte det var jätteläskigt, det var verkligen så sjukt nära att Spike blev påkörd, och i den där hastigehten är det inte alls säkert att han hade överlevt. Usch, jag blir ledsen bara av att tänka på det. Okej att han ibland springer fram mot bilar, men då är det jag som inte har hållt honom tillräckligt kort, men här kom det helt oförberett bakifrån. Jag ska ju kunna ha honom gå före mig inne på området, på gång. och cykelvägarna utan att det kommer moppar i full fart. Usch. Jaja, det gick ju bra i alla fall.