My own kind of therapy

Tisdagen den tjugotredje oktober nollsju

Sextonochnitton:
Idag har jag varit hemma. Har egentligen Gambiadag men jag pallar inte. Skiter i att jag får frånvaro. Har städat en massa idag. Det var inte ett dugg kul.. Bakat en äppelpaj också, det var lite mer kul. Har övat en massa sång idag. jag är så sjukt nervös inför imorgon. Jag vet inte om jag ska hoppas eller inte. Jag kommer säkert göra bort mig för att jag är så nervös. Fan ta att ha scenskräck!!! Men jaja, det är tur att man får sjunga upp först och sådär. Vet dock fortfarande inte vilken låt jag ska ta. Men vi får se. Jag hoppas i alla fall att det går bra och jag kommer vara stolt över mig själv i vilket fall för att jag vågade. Om jag nu gör det. Maaaaah.


Tjugofyrtifem:
Jag har verkligen ångest inför imorgon. Jag tror verkligen inte att det kommer gå bra. Men jag har i alla fall med mig Tommy som stöd. Men det är så stört för det är aldrig någon som ärligt kan säga vad de tycker, de säger bara det de förväntas säga. Som lärare till exempel, de är ju för tusan betalade för att uppmuntra en även om man suger. Men hur fasen ska jag veta om jag är bra om det inte är någon som säger hur det är på riktigt? Jag skiter fullständigt i om någon säger att det är bra för man märker direkt om det är något de bara säger eller om de verkligen tycker det. Oftast så är det bara för att de måste säga det. Så sjukt. Jag gör inte så längre. Jag håller hellre käften än att säga att någon är bra om den inte är det. Okej, man kan säga något uppmuntrande men man behöver inte lyfta någon till skyarna. Samtisigt så tycker jag man verkligen ska göra det om det är så. Well, well.. Vi får se hur det blir. I'll do my best,