My own kind of therapy

Åh, gud, vad jag har skrattat. Jag höll på att kikna av skratt, tårarna bara rann, på Tommy också. Varför? Spike såklart. Alltid Spike. Alltid gör han någor att skratta åt. Fast idag var nog bäst. Fast egentligen gjorde han inget nytt. Men i alla fall så fick han smaka mandarin. Vi vet att han egentligen inte tycker om det, men han är ju så envis och tjock att han måste äta allt som erbjuds, så han åt ju upp den. Men han skakade på huvudet hela tiden, jättefort, som om han försökte få ur något ur öronen, och ansiktet var ihopskrynklat. Det syntes verkligen så väl att han tyckte att det var jättesurt! Men självklart skulle han ha mer ändå. Alltså jag måste verkligen fånga det på film nån gång, så ni får se! :D Åh vad jag älskar min bebisvovve.