My own kind of therapy

Jahapp, så var dagen här. Dagen då jag, Tommy, Hannes och Carin åker till Tunisien. Det känns overkligt. På riktigt. Har liksom på något sätt glömt att vi ska åka. Jag är lite sån där att jag måste peppa i minst en vecka i förväg för att riktigt komma in i rätt stämning. Visst, jag har kollat in hotellets hemsida, och det verkar great, men jag kan ändå inte riktigt visualisera vårt resmål. Och eftersom jag har varit, och fortfarande är, sjuk så har jag ju liksom varit lite off på sistone. Vi skulle haft respepp i onsdags, men då blev jag sjuk så det blev ju inget. Har liksom knappt ens pratat med Hannes och Carin om resan. What's up with that, liksom? Men enligt biljetterna ska vi åka idag, och då är det väl så då. Jag borde väl åtminstone inse det på flygplatsen, eller i alla fall när vi kommit fram. Förhoppningsvis i alla fall innan semestern är slut. Annars sitter jag väl här första augusti och undrar vad som hände med den där resan vi bokade i våras..