My own kind of therapy

Lyckades äntligen få ut Spike på ordentlig promenad. Visst, han stretade emot lite ett tag, men jag var obeveklig. Hela fyrtiofem minuter var vi ute, rekord sen i våras. Han har vekrligen inte velat följa med mig ut i sommar, han bara tvärvägrar. Tommy går det bra med, men inte mig. Han kanske vet att jag går långt, han är så lat ibland.. Men men. Var i alla fall riktigt skönt att komma ut och röra på sig. Var så skönt i luften idag också. Känns att det börjar gå mot höst. Det ligger ekollonhattar på vägarna, och äppelträden börjar bli tunga av frukt. Jag gillar! NU väntar jag bara på att luften ska bli hög, klar, och krispig, och att löven ska ändra färg. Mysigt.

Sitter och letar efter hunddagis till Spike. Skulle verkligen behöva få en plats till honom så snabbt som möjligt. Om Tommy ska plugga i Karlstad i höst kommer han få vara själv så mycket, och det gillar han ju inte. Kommer ha så himla dåligt samvete om han får vara själv hela hösten. Och skämmas över att grannarna får lyssna på hans skällande. Måtte vi få en plats!